Det är exakt 33 år sedan 10-årige Boldi kom från Rumänien till Sverige. Där fick han äntligen träffa sin mamma igen, som fick lämna dem två år tidigare för att familjen skulle få en bättre framtid.
Boldis bakgrund har haft stort inflytande på vem han är idag. Det har gett honom perspektiv och gjort honom reflekterande.
– I Sverige kan man lyckas utan pengar, all utbildning är gratis – så det gäller att ta möjligheterna.. Om du vill så kan du!
Krav på mångfald
– Kynningsrud Bostäder är ett företag med bra värderingar, som jag kan skriva under på, säger han.
– När jag kan jobba någonstans med attityder jag kan stå bakom är det en lyx att kunna välja det. Inkludering är viktigt och för mig betyder det att vi måste arbeta för mångfald. Vi som beställare har till exempel möjlighet att ställa krav på att konsulterna som ska jobba med oss ska ha en jämn fördelning mellan kön, ålder och någon som inte är född i Sverige, säger han.
Mamman flydde
När Boldi växte upp under diktaturregimen i Rumänien fanns det inga alternativ. – Det var annorlunda. Vi fick till exempel inte resa någonstans om vi inte hade en speciell anledning. Min mamma hade det för att hon hade släkt i Tyskland, säger han och tar oss tillbaka till början av intervjun.
– Julen 1987 lämnade min mamma Rumänien och åkte till Tyskland. Det var meningen att hon skulle komma hem igen någon vecka senare. Jag var bara 7 år gammal, minns han.
Stor uppofring
Familjen offrade mycket, men mamman offrade mest. När hon kom till Berlin stannade hon inte, utan tog ett flyg till Stockholm. Sverige var på den tiden ett land som tog emot flyktingar som var i behov av hjälp. Därför föll valet på Sverige där hon ansökte om asyl.
– Du trodde att du skulle vara borta från din mamma i några veckor, men det blev två år, hur var det? – Det var jobbigt att inte träffa mamma, men vi var kvar i det enda vi kände till. Vi pratade med henne i telefon och vi hade pappa och alla mor- och farföräldrar som hjälpte till. Det var svårast för min mamma.
Återföreningen
1989 blev det äntligen återförening i Sverige. Det minnet är bra att tänka på.
– Det första jag minns av Sverige var såklart när vi träffade min mamma. Det var mycket känslor – ett väldigt kärt återseende. Sedan minns jag att vi reste till Småland, där jag växte upp. Det var väldigt annorlunda i Sverige från Rumänien. Jag kommer ihåg att jag tänkte att här var gatlyktorna tända överallt och alla neonskyltar. I Rumänien släcktes alla onödiga lampor. I butikerna i Sverige fanns valmöjligheter i utbudet av produkter och bara det faktum att vi kunde välja mellan två sorters mjölk och inte bara en, är något jag minns.
Så småningom kunde familjen åka tillbaka till Rumänien på semester och hälsa på familj och vänner, förutom mamma, som fick vänta i hela fem år på grund av formalia från den rumänska sidan.
Skuldkänslor och uppoffringar
Med en sådan bakgrund är det lätt att känna ett ansvar och kanske är det en del av anledningen till att Boldi har blivit en samvetsgrann person.
– Jag känner mig nästan lite skyldig. Jag fick chans att lämna Rumänien, men många hade inte den möjligheten. De blev kvar under svåra förhållanden som rådde då, medan vi kunde lämna, allt på grund av den uppoffring mina föräldrar och mor- och farföräldrar gjorde. Mina föräldrar offrade sitt hemland för att vi skulle kunna få alla de möjligheter vi har fått i Sverige. Såklart har jag känt en viss press hemifrån på grund av den uppoffring mina föräldrar gjort. Jag har ett namn som i vissa sammanhang kan ge ”minuspoäng” och har därför behövt jobba hårdare än många av mina svenska vänner. Idag känner jag att har lyckats, och det har mina syskon också, säger han.
Zlatan
Boldi utbildade sig och har haft bra jobb i både statliga och privata företag. Han har hunnit jobba både på Skanska, Locum, Vastint (del av Inter IKEA), Jernhusen och Serneke innan han kom till Kynningsrud.
– Det är spännande att jobba på Kynningsrud. Jag uppskattar långsiktigheten och jag gillar företagets värderingar. Vi tjänar på projekten och projekten gynnar samhället – det känns väldigt bra. – Vad inspirerar dig? – Zlatan har inspirerat mig, när jag var yngre var han en stor förebild. Jag kände igen mig i honom som invandrare (trots att han är född i Sverige). Hans strävan att aldrig vara nöjd och sträva efter att hela tiden bli bättre inspirerande mig. I dagsläget är han inte samma inspirationskälla och jag håller inte med om allt han säger/gör men har varit en betydesefull pusselbit i mitt liv.
Fotboll
Även om Zlatan som inspiration har falnat så har fotbollen som sport absolut inte avtagit som intresse. Tvärtom, det är ett kapitel som har öppnat upp för hela familjen numera genom barnen också. Familjen består av hans fru Josefin och barnen Noah (11), Jack (8) och Ella på 19 månader. Laget som familjen håller på är Hammarby. Laget vann serien på damsidan i år efter en väldigt dramatisk upplösning där en enda målskillnad avgjorde. – Båda de äldsta barnen spelar fotboll, handboll och tennis. Jag är både fotbollstränare och handbollstränare, så det är inte mycket egen fritid, skrattar Boldi. Men det är väldigt utvecklande att få vara ledare inom lagidrott. Själv var han aldrig aktiv i någon sport, men det var en önskan för både honom och Josefin att idrott skulle bli en del av barnens liv.
– Jag vill att barnen ska utvecklas av sina aktiviteter, träffa vänner och ha kul. Via barnens aktiviteter träffar vi andra föräldrar som blir nya bekantskaper och umgänge. Jag har heller aldrig åkt skidor eller åkt skridskor. När jag växte upp blev det mest streetbasket. Min uteblivna vana för vintersporter är nästan ett handikapp som jag har överfört till barnen. Men nu ska vi snart till företagsstugan vid Skeikampen, där kan barnen gå i skidskola, säger han.
Blandade känslor
Men det är inte bara Norge och Skeikampen som finns med på resmålslistan. Han kommer snart att återvända till Rumänien, men det är med blandade känslor.
– Min pappa fyller 70 år nästa år, och då planerar vi att åka tillbaka hela familjen – både mina syskon med deras respektive och alla barnen. Jag har inte varit där sedan min farfar gick bort för 12 år sedan som var den sista av mor- och farföräldrarna. Varje gång vi är i Rumänien känns det lite jobbigt – jag ser mig själv i dem jag ser på gatan. Jag vet att det kunde ha varit jag om mamma och pappa inte hade tagit beslutet och genomfört flytten till Sverige. Men självklart utvecklas Rumänien också gradvis för varje gång jag har varit tillbaka. Skillnaderna är inte lika stora längre jämfört med Sverige, så det kanske blir lättare om jag faktiskt reser tillbaka, säger han eftertänksamt – med vetskap om att han har tur som har haft ett val.
Text: Eva Kynningsrud Dobbing Foto: Ann-Christin Folmer
