Jag har så många historier att berätta. Historier som sträcker sig över 57 år. Från att jag var springpojke till där jag är idag som styrelseordförande. Genom år av utveckling, tillväxt, vardagar, skratt, kriser, spänning och kollegial samhörighet finns det otaliga historier som är härliga att se tillbaka på.
Skriven av Eva Kynningsrud Dobbing
Medarbetare och samarbetspartners har varit med på resan, satt sina spår längs vägen och befäst sin plats i historien. Gett dagarna färg. Vissa mer bokstavligt än andra. Så låt mig börja med en historia om just det – färgen! Den signalgröna färgen som är vår identitet, gör oss synliga och har blivit vårt varumärke. Det var nämligen inte helt friktionsfritt när den dök upp år 1997. Lanseringen utlöste ilska och högljudda diskussioner bland flera…
Ville chocka
Alla kranar skulle vara gula på den tiden. Jag tyckte det var tråkigt, så vi provade rött, vitt och blått, men jag var inte nöjd. Det var halvhjärtat.
Vi behövde en tydlig och stark identitet, och vi var tvungna att göra något. Min svåger, Peder Lassen-Urdahl, drev Kritthuset, en reklambyrå i Fredrikstad. Där, i den gamla delen av stan, stötte och blötte vi. Jag var väldigt exalterad, och vi hade väldigt roligt under processens gång. När vi ritade kranarna, tyckte jag att det var helt fantastiskt. Det här blev min bebis. Önskemålet var att hitta på något som var helt speciellt och helst chockerande.
Kort sagt, gjorde vi just det.
Fly förbannad
Den signalgröna färgen föddes i Kritthuset, och den nyfödda färgen visades upp i all sin kranprakt för flera av familjeföretagets nyckelpersoner på Valle sommaren 1998. Reaktionerna uteblev inte.
De närvarande var i chock. När Arne Folmer körde ner mot de cirka 20 inbjudna från kontoret och verkstaden, utbröt kalabalik.
Min bror, Ivar, och Ole Jørgen Norén var båda förbannade. De var de enda som vågade skälla ut mig. Den senare lämnade kontoret uppfylld av vrede, medan Ivar basunerade ut sin ilska.
“Det här är helt fruktansvärt”, sa han. “Jag tänkte rött, vitt eller blått. Inte det här!”
“Ni kan säga vad ni vill, men det hjälper inte”, sa jag.
Jag visste att jag låg steget före dem i processen efter att ha arbetat med detta under en lång tid. Reaktionerna från Ivar och Ole Jørgen var förväntade, jag tyckte att det var roligt.
En person var dock lika nöjd som jag. Kranföraren Arne tyckte att det var jätteroligt och var otroligt nöjd med sin kran. Men även han var ganska ensam. En av de andra kranförarna på plats gjorde det klart och tydligt att han aldrig skulle sätta sig i en sådan där grön kran. “Otroligt så pinsamt!”.
Stolthet och glädje
Om det hade varit en omröstning den dagen, hade jag förlorat, men det blev ingen omröstning. Det kanske inte var demokratiskt, men om jag ville något, så genomförde jag det oavsett vad.
Med tiden började den gröna färgen sjunka in, och folk ändrade åsikt. Kranföraren i fråga kom krypande till korset och bad om att få måla sin kran Kynningsrud-grön.
Det blev med tiden mycket stolthet kopplat till färgen, och efter vart blev allt Kynningsrud-grönt. Maskiner, bilar, containrar, logotyper. Det var ingen annan som hade något liknande.
Vi väckte uppsikt, vi stack ut!
Länge var vi ensamma om vår färg, men nu började andra se värdet i det signalgröna färgvalet längs vägarna. Bring lanserade sin egen variant av vår färg, men vi var först!
Men hur som helst är den signalgröna färgen vår identitet. Även om andra använder den, är den för alltid vår. Nu ligger de högljudda diskussionerna långt tillbaka i tiden. Idag vill jag tro att alla är stolta över färgen.
En sak är iallafall säker – vi syns med våra signalgröna maskiner över hela Skandinavien. Du kan inte köra från Oslo till Halden utan att stöta på en grön bil. Och varje gång jag presenterar mig som Harald Kynningsrud, och får frågan om jag har något med de gröna kranarna att göra, är det med stor stolthet jag svarar JA!
